emelielee.blogg.se

Det var tugnt att lyssna, men ändå så lärorikt. Att få ta in hans ord, behandla dem och senare lagra dem i en del av hjärnan där orden gör sig påminda ofta, försäkrar om att de inte glöms bort. Han överlevde förintelsen. Vad har jag överlevt? Vattkoppor. En dålig hårklippning. Att en bästa kompis vandrat ut ur ens liv. Att lämna en underbar klass. Att min gammelfarmor dött. Förutom min gammelfarmor så är det ingen nära mig som gått vidare till ett liv efter detta. Jag har levt på den här jorden i mer än sexton år, och vad har jag åstakommit? Fått ett och annat MVG, skrattat så att magen värker, diskuterat världsproblem, gråtit mig till sömns, skrikit tills lungorna värker, kännt mig misslyckad, chansat och vunnit, gjort saker jag ångrar, haft så många känslor i kroppen att det kännt som om jag skulle gå av, gjort bort mig, dansat tills fötterna värker, sett en bråkdel av världen, förolämpat människor som inte förtjänar det, försökt rädda saker som inte kan räddas, följt dumma impulser, snackat för mycket skit, gått barfota i sanden, ramlat, ställt mig upp igen, sjungit på scen för många människor, ätit god mat... Jag kan hålla på hur länge som helst, men ändå så kommer jag inte på något spektakulärt. Det är inte precis som om jag räddat någon annas liv, kommit på något som förändrat världen eller botat cancer. Efter snart sjutton år. Är det ens meningen att jag ska åstakomma något storslaget? Ja. Jo, det är det. För jag är skapad av en anlending. Det finns en längtan som brinner inom mig, en längtar så stor att jag är på väg att spricka. Ett åtagande som kommer förändra mitt liv, och förhoppnigsvis andras. Men jag är bara sexton år. Men förhoppningsvis har jag ändå gjort en skillnad. Förhoppningsvid har jag gjort en skillnad på de här sexton åren jag levt. Fått någon att skratta när de varit på väg att gråta, visat någon ett ljus i mörkret, funnits där för någon, hjälpt någon upp på fötter igen.

För små saker räknas. Dina ord räknas. Du räknas.